Fredag morgon. Klockan är strax före sju. Jag tittar ut ur min och frugans övernattningsrum vid sidan av gamla stallet. Vädret ser ut att hålla för dagens utomhusaktiviteter. Vädret, det enda som vi inte kan påverka och som är så viktigt för att allt ska funka. Hela upplägget bygger på åtminstone inte allt för mycket nederbörd. Och det är ju idag det börjar, allvaret. Visserligen så körde vi igång redan igår med kvalitetsbedömning och unghästtävlingar i dressyr, hoppning, och western, men det kändes bara som en lugn mjukstart och uppvärmning. Det är nu det gäller. Vädret måste hålla. Idag ska vi köra lättare dressyr på två banor parallellt, den ena utomhus. Dessutom en hel del western utomhus. Jag funderar vidare. Bortsett från vädret, har vi missat något, något som jag kan komma på som jag kan rätta till med detsamma? Jag vet numera av erfarenhet att om allt går som det är tänkt så ska jag bara behöva fara omkring på min cykel i lugn takt och vara en extra resurs, en hjälpande hand som bara liksom åker omkring och petar lite här och där.

Innan jag far ner på min cykel till sekretariatet så knackar jag på dörren bredvid. Där bor Mrs Toto Moddermann, ordförande i ECAHO Sportcommissions. Hon är här för att inspektera och övervaka tävlingarna. Hon har sagt att hon är nyfiken på hur vi gör det, för med 70 startande ekipage som gör närmare 400 starter så är det förmodligen det största arabhästsportevenemanget i Europa. Jag hade hämtat henne på Arlanda kvällen innan och hon meddelade så snart vi var framme på tävlingsplatsen att hon glömt sin väckarklocka så jag var tvungen att knacka på hennes dörr varje morgon. I år var det alltså särskilt viktigt att allt flöt på utan alltför mycket av min medverkan så att jag hann vara en god värd och så att tävlingarna gav ett bra intryck på Mrs. Moddermann.

När jag så sätter mig på min cykel så slår det mig plötsligt att hela den här organisationen på ca 45 personer, hela upplägget, hela uppbyggnaden av Scandinavian Arabian Sporthorse Championships är ungefär som att bygga en cykel.

Två rejäla nav behövs. Faller något av dem ihop så rasar hela cykeln i bitar. Vårt främre nav är sekretariatet. Hm... där har vi Kicki och Helena med visst moraliskt stöd från Arne. Det kommer inte att falla ihop om det så blir jordbävning. Det andra navet, det bakre med växlarna, det är det som ser till att tävlingsarenorna växlar i skepnad på kort tid och exakt när det behövs. Där har vi Jörgen och Allan. Inga problem där heller, de grabbarna fixar allt. Skönt, den här cykeln kommer inte att rasa ihop på grund av för klena nav i alla fall.

Fälgarna, det är alla domare, banplanerare, speakrar, prisutdelare, cafeteriapersonal med mera. På domarsidan hade vi problem ett tag på grund av ett par återbud och för att vi, glädjande nog, hade många anmälda till den lätta dressyren, men det löste sig. Domarna finns där. Våra två speakrar Stefan och Lotta. Två personer med otroligt mycket erfarenhet från liknande evenemang, de skulle var för sig kunna ta över min roll när som helst. Och så har vi Lotta i kafeterian, en sådan där funktion som man bara tar för given, men som skulle få rätt mycket att haverera om den inte fanns. Jodå, båda fälgarna är exakt runda utan att skeva på den här cykeln.

Och det som stöttar fälgarna och gör dem så perfekta är ekrarna. Stödet och kommunikationen mellan navet och fälgen. Det är domarsekreterarna, speakerassistenterna, protokollräknare, folk som gör ärenden mellan banorna och sekretariatet, som sköter in och utsläpp till banorna, som hjälper till att bygga upp banor. När man tänker på det så låter det som om det är kreti och pleti som kan utgöra dessa ekrar, men så är det inte. För att allt ska gå snabbt och smidigt så måste det vara kvalificerade och väl insatta personer. Jag saktar in cykeln lite och funderar... har vi verkligen det och i rätt antal? Det är ju en väldig massa personer som ska till. Måste komma ihåg att kolla upp detta, visserligen så kan någon eker saknas för det som händer då är att de andra ekrarna får ta emot ett större tryck men det klarar dom. Men är det för många som saknas så börjar fälgen skeva och cykeln rör sig saktare och ojämnare framåt. Det blir märkbara störningar. Störningar som folk kommer att komma ihåg som något mycket negativt.

Jag låter cykeln rulla vidare ner för backen och när marken börjar plana ut går vägen igenom campingen. Tält och husvagnar på bägge sidor. Folk börjar titta ut ur sina varierande bostäder. Antingen äter de frukost eller så är de på väg ner till utestallarna för att sköta om sina hästar och ladda inför dagens tävlingar. En sak som slår mig med välbehag är att det här är en äkta skandinavisk tradition. Det behövs inga hotell, eller vandrarhem, det går lika bra att tälta eller bo i husvagn och husbil. Det går till och med bra att bo i hästtransporten om man makar bort den värsta dyngan. Sådana är vi bara, anpassningsbara individer. Dessa små bostäder varierar både i storlek och utrustningsnivå och de står tätt intill varandra. Ingen ser ner på den andre, man börjar prata med de som är närmast, pratar arabhästar, utrustning, olika grenar och så vidare. Det här sprider sig i geografisk omfattning till att omfatta även de som bor några tält bort. Plötsligt så har det blivit några grupperingar, man har lite småpartyn och snack runt levande ljus eller grillar på kvällen.

Jag stannar cykeln och ser mig omkring på detta lilla provisoriska bostadssamhälle och det slår mig att hit har det kommit folk från Ystad i söder, Örnsköldsvik i norr och Norge i väst (tyvärr inga från Finland eller Danmark i år) och vi har inte bara skapat ett tävlingsevenemang för arabhästar utan en folkfest för skandinaver och eftersom 30 % av deltagarna är under 20 år och i många fall behöver föräldrar som är med och skjutsar och 24 % är över 35 och förmodligen har åtminstone delar av sin familj med sig, så är det inte bara en folkfest utan en familjefest. Totalt sett alltså en fest i kollosalformat. Härligt! Och alla dessa deltagare utgör däcken på cykeln, eller kanske snarare luften i däcken. Jo, människorna får vara luften som blåser liv i det hela och hästarna får vara däcken som får stå pall för slitaget.

Jag cyklar vidare och kommer ner mellan ridhuset och utestallarna. Jag kommer sakta fram till att det som binder samman allt är ramen. Och det är själva anläggningen, Näsbyholm Säteri utanför Strängnäs. Här har Susanne och Greger skapat en väl fungerande tävlingsanläggning. Det är fjärde året vi är här och anläggningen har utvecklats efter hand. Man skulle, teoretiskt, kunna ta emot 90 tävlingshästar. Första året så fanns det bara läktare på långsidan i ridhuset. Denna var stundtals fullbelagd. Vi föreslog då att det skulle byggas en läktare till på ena kortsidan till kommande år. Det gjordes också. Men nu har tävlingarna vuxit så pass ur publiksynpunkt att samtliga läktare stundtals var fullbelagda, alltså drygt 250 personer i publiken. Jag kommer på mig själv att belåtet tänka något i stil med ”Falsterbo dra något gammalt över dig”. Anledningen till denna fula tanke är naturligtvis att de flesta presumtiva sponsorer avsäger sig Näsbyholm, sätter näsan i vädret och säger vi är på Falsterbo då. Tack alla ni som inte gjorde det, som ställde upp på Näsbyholm och detta evenemang, som antingen gjorde det i vinstsyfte eller gjorde det som en god gärning. Ni är alla förtjänta en eloge.

Frågan är alltså om vi ur publiksynpunkt har vuxit ur anläggningen? Dessutom, med ett enda ridhus så tål den inte väder av det slag som var första året. Statistiskt sett så närmar vi oss ett sådant år igen. Annars är den mycket väl fungerande och ändamålsenlig. En estet skulle kanske kunna önska lite mer miljö i form av buskar, gräsmattor och dylikt runt ridhuset, men som bekant så byggdes inte Rom på en dag.
Jag kommer fram till sekretariatet som tjejerna självklart redan har öppnat och har stenkoll på. Dom tittar på mig med ögon som säger ”kom inte hit om du inte har något viktigt att komma med”. Jag tvärvänder därför i dörren, går in i kafeterian och äter frukost. Ingen funktionär ropar på mig, inga tävlande vill mig något. Jag får sitta och äta i lugn och ro. Konstigt, har aldrig hänt förut. Jag kommer fram till att det naturligtvis beror på att vi har proffs i sekretariatet.

Funderar vidare på min cykelkonstruktion. Drivlinan, det vill säga cykelkedjan, det är planeringen. Den har varat i cirka ett halvt år, har för några inneburit en hel del bilresor, möten, telefonkonferenser och bara för min egen del 509 st. inkomna email som jag svarat på och ytterligare ett antal som jag skrivit av egen fri vilja. Om planeringen inte är tillräckligt bra, om inte varenda länk i kedjan är tillverkad på rätt sätt så går den förr eller senare av och då stannar allt. Räddningen är då att den erfarenhet många av oss har numera gör att vi kan laga den på plats, åtminstone provisoriskt, så att evenemanget kan fortsätta efter endast kortare avbrott.
När nu cykeln är färdigkonstruerad, vad är det då som gör att cykeln rör sig framåt? Vad är styrkan och vad är det som styr? Alltså, vem är cyklisten? Jo, styrkan, muskeln som får cykeln att röra sig framåt, heter SAHF. Det är föreningen som äger tävlingen och som om det behövs tar de ekonomiska konsekvenserna. Hjärnan, åtminstone i det här fallet (bäst att tillägga) den som styr cykeln så att den går åt rätt håll, och växlar när det behövs, det är föreningen AHIS (Arabhästen i sporten).

Jag vaknar upp ur mina cykeldrömmar av att Mrs Moddermann sätter sig mitt emot mig och med ett leende säger ”This is going to be so exciting”.
Och det blev det också. Mrs Moddermann fick se arabhästridsport av mycket hög kvalitet och som hon själv sa ”både när det gäller ryttare och klasser”. Alltså hon ansåg att genomsnittskvalitén på våra ekipage, oavsett om det gällde lätt B:2 dressyr eller MSV B:4, om det var 70 cm hoppning eller 110 cm, om det var lätt eller svår western, var något bättre än övriga Europa (detta har vi ju också fått kvitto på genom EM). Den här damen, upptäckte jag, har ett fantastiskt öga för hästar och ryttare. Hon kunde i förväg, alltså innan ett ekipage började tävla, säga vad vederbörande skulle få för dressyrpoäng (när jag kollade efteråt på skoj så stämde det faktiskt med endast 1 eller 2 % i avvikelse). Mrs Moddermann lät sig också fascineras av Lindas ridning som hon ansåg var i världsklass (bättre än senare på EM). Men framför allt så lät hon sig fascineras av att alla var så glada och trevliga mot varandra, att det fanns en uppsluppen stämning samtidigt som tävlandet togs mycket seriöst (detta har undertecknad även hört en del dressyrdomare säga, så sug i er alla tävlande). Vidare så var hon imponerad av publiktrycket. Hade hon då inga kritiska ord alls? Jodå, hon påpekade att speeden inte genomfördes riktigt som det står i Green Book. Vi har noterat synpunkterna och kommer att korrigera till kommande år. Vi fick kanske inte MVG i betyg men definitivt VG+ och vi är fortfarande Europas största Arabhästsportevenemang.

Att vi dessutom lyckas klämma in och bjuda er alla på ett antal clinics som arabgalopp, utställning, påsättning av tappsko, sadelprovning, debatt om dressyrdomarnas poängsättning av araber, samt två suveräna dressyruppvisningar av Linda Carlsson och Tina Karlsson gör evenemanget kanske lite mer omfattande och lärorikt än andra.
Tänker inte plåga er mer om vad jag tänkte varje gång jag cyklade upp och ner för backen med min cykel, bortsett från en sak. På söndagen efter dagens sista inslag då jag cyklade tillbaka till mitt övernattningsrum och såg hur ni alla började plocka ner era tält så tänkte jag: Hoppas jag får se er alla slå upp tälten igen om ett år och hoppas ni får det trängre och obekvämare då, för det är tecken på det är fler deltagare som gör denna arabhästfest i kollosalformat ännu kollosalare. Och till nästa år ska vi höja sadeln lite, justera styret något, och smörja kedjan. Vi syns då, vet inte exakt när och inte exakt var, men jag vet att jag kommer att vara där. Hoppas du är det också.

(I skrivande stund så vet jag att man inom ECAHO gör försök till att skaffa resurser för att bjuda ner Josefine Ågren/Diesel och Johanna Frunck/Shejk El Kashmir till EM i utställning i Belgien för att göra en parallellhoppning som uppvisning. Får man ihop tillräckligt med resurser så bjuder man eventuellt ner Linda Carlsson/Chocco också)